När man tar adjö av präster. Sista avsnittet.
Hon vaknade med ett ryck. Vattenflaskan hade fallit ur handen ned på gruset framför bänken. Det sjöngs nu. Munkarna, tänkte hon. Gregorianska? Hon reste sig och gick fram till porten, öppnade dörren och steg in. Kyrkorummet var gigantiskt. Även om byggnaden inte alls var liten utifrån, så var den så oändligt mycket större inuti. Salen saknade helt utsmyckningar, träbänkarna saknade ryggstöd och Mary Strand kände det plötsligt som om hon saknade fotfäste. Det var helt tomt och alldeles ekande tyst. Hon gled allt längre in i rummet och drogs ner på en bänk i mitten. Bakom sig hörde hon knackningar. Det var som att de kom närmre och närmre. Det kunde inte vara knackningar; hon förstod att någon person som gick med käpp var på väg mot henne. Men det gick för fort. Man går inte så fort med käpp.
Hon vaknar med ett ryck. Det är mitt i natten. Hon har glömt att dra för draperiet för fönstret. På räcket till den lilla franska balkongen sitter den vita ugglan och ser på henne. Hon stiger upp ur sängen och dras omedelbart mot spegeln, spegeln på väggen där. Ugglan – det är en stor uggla, som en tolvåring ungefär – följer vartenda steg hon tar. Framme vid spegeln luktar det svagt av tång. Hon böjer sig närmare. På ett ögonblick har hon sugits in i hålet, och nästa sekund befinner hon sig mitt i rondellen i gassande solljus. Inga bilar kommer. Nere vid stranden står Kent Strand och betraktar dystert ungdomarna som slåss. Hon hör ingenting, men ser hur blodet sprutar och hur den lilla gula byggnaden, glasskiosken eller surfingbrädesuthyrningen eller nåt, brinner med klara, stilla lågor. Allt är vissnat. Hon går långsamt in på caféet och fram till den sovande mannen i hörnet. Han öppnar sakta ögonen och börjar sjunga, och hon ser att det är ju här, det är ju från honom sången kommer! Hon tittar bort mot caféägaren som står rak bakom sin disk. Han ler nöjt. Och i samma ögonblick reser hon sig hastigt från den hårda träbänken och det är som om kyrkorummet drar en suck av lättnad, och hon vänder sig om. Hon hinner inte säga något, inte göra något. Han är framme. Mannen med sin käpp, och nu börjar han sjunga och nu höjer han sin häcksax. Och halsen. Detta har redan hänt, hinner hon tänka.