Kullabergs Naturreservat

Berg & grottor

KULLABERGS GROTTOR
Längs foten av Kullaberg finns ett drygt 20-tal kustnära grottor. Några grottor är svåra att ta sig ner till, andra är lätta. De flesta av grottorna är idag med viss svårighet tillgängliga från landsidan, men alla kan nås från havet. Tillgängligheten kan dock vara mycket begränsad från landsidan och vid lämplig väderlek betydligt mer behagfull från sjösidan. Det kan vara annorlunda också. Bränningar och storm isolerar grottorna och gör det stundtals mycket farligt att ta sig ner till dem landvägen eller in till dem med båt. Det är en respektingivande miljö med branta stup och rasraviner, bränningar och starka strömmar i havet. Grottorna är inte tillgängliga för alla. Friska och starka personer kan ta sig fram till dem utan problem.

Arkeologiska utgrävningar och osteologiska djurbensanalyser från några av grottorna ger en del av svaren på hur grottorna kan ha använts långt tillbaka i tiden. Grottorna har bland annat använts som tillfälliga uppehållsplatser för stenålderns flintslagning, järnålderns fiske och den moderna tidens turism.

Lahibiagrottan alldeles nedanför Fyren har undersökts arkeologiskt. Grottan har använts kortvarigt under vid fisket under vår och höst. Matlagning av kött och fisk har skett i grottan. Kött har man tagit med sig ner till grottan och fisken har kommit direkt från havet. Stora mängder fisk inte minst sill och torsk togs upp ur havet under järnålder, på 600- och 800-talen och fram i medeltiden. Grottan användes möjligen också i anslutning till den bergbrytning som ägde rum i grannviken på 1560-talet.

Den konstgjorda Silvergrottan höggs då ut i en pegmatitgång i berget, och som man trodde innehöll silver. Det rika djurbensmaterialet i Lahibiagrottan visar att den numera utdöda garfågeln fanns på Kullaberg. Grönlandssäl fanns också i dessa farvatten under järnålder.

Vid Josefinelustområdet på den norra sidan har turism tillrättalagts genom att Gustaf Elfverson i mitten av 1800-talet lät bygga trappor och utkikspunkter ner till Josefinelustmalen där

Den större Josefinelustgrottan vittnar om denna begynnande turism med inristningar av namn och symboler i bergväggen.

Fredrik den VII:s grotta har undersökts arkeologiskt. Flintmaterialet kan mycket väl härröra från den äldre stenåldern. Benmaterialet tyder på att människor använt grottan vid fiske och som lägerplats under vikingatid och tidig medeltid. Bruket av grottan har därefter skett upp i modern tid utan att detta närmare går att precisera. Att döma av namnet och de trappavsatser (idag borta) som Gustaf Elfverson lär ha byggt ingick Fredrik VII:s grotta i den naturvurm som turistvandringarna mötte här på Kullaberg sedan mitten av 1800-talet.

Mindre Josefinelustgrottan är en av de högst belägna grottorna på Kullaberg. Arkeologiska undersökningar visar att flintan som hittas i grottan inte finns naturligt på Kullaberg. Människor måste ha tagit med sig denna flinta dit. Det kan röra sig om tillfälliga besök både under den äldre och yngre stenåldern. Djurbensfynd av får och getbenen visar på att grottan haft någon slags anknytning till den betesdrift som fanns uppe på Kullaberg, kanske till djurhållningen på Kullagården. Själva Josefinelustmalen är inget område som lämpar sig för djurhållning, eftersom terrängen är kuperad och bitvis svårframkomlig. Under turistepoken vittnar sentida fynd om att personer varit inne i grottan och förlorat en del föremål.

Längre bort finns Oscarsgrottan och Trollhålet.

Text av Arkeologen Kristina Jennbert
Bok: Kullabergs grottor, mellan istid och nutid, mellan humaniora och naturvetenskap, finner ni ytterligare kunskap och information om grottorna och hur de tolkats samt av landskapet runt Kullaberg.

Grottor Text, bilder och kartor av Per Birger Olsson

Klicka här för att läsa om naturum Kullabergs grottvandringar 2010.

Klättringsleder Text, bilder och kartor på Kullaberg.